Frihet.

Jag tog första steget ut genom dörren, i det friska vintervädret. Jag drog ett djupt andetag och kände hur solen lös mig i ögonen. Jag klarade det. Vilken underbar känsla. Äntligen var jag fri från plågorna som hållit mig bunden i många långa år. Och jag skulle aldrig behöva gå tillbaka igen. Aldrig känna känslan av hjälplöshet när mina fel bestraffades så hårt. Aldrig känna pressen och prestationsångesten. Men aldrig heller le under de goda dagarna, dagarna då jag förstod. Jag hade  upplevt skratt, ilska och tårar och ångrade ofta valet jag gjorde för så länge sedan. Men oftast var jag stolt. Stolt inför den dagen som nu har kommit.

Jag satte handen i väskan och smekte ömt det hårda skyddsfodralet i plast. Jag visste att jag hade innehållet att tacka för att jag fortfarande lever. Den var laddad. Redo för den sista och slutgiltiga striden.


Jag klarade mig igenom gymnasiets långa matematik. Och jag är min grafräknare evigt tacksam.