När grillen har svalnat

Klockan är ett och jag, Milla, Mico å Lalle sitter i mitt mörka rum och lyssnar på Every rose has it's thorn. Ack så mysigt. Dock har vi nog hunnit med annat än mys också, den egentliga etiketten på det hela har varit grillkväll.
Förutom ovanstående har även Chrisse och Pudfel gästat min föräldralösa hus, och vi har haft riktigt trevligt. Eftersom jag har ett kylskåp fullt med mat som jag borde få slut på före lördag så kunde vi duka upp en riktig festmiddag med lite allt möjligt på bordet. Förutom att vår ergrill gjorde snygga brända ränder i alla korvar så gick allt riktigt bra. Efter utomhusmiddagen bänkade sig sportnördarna framför TV:n för att kolla in om Danmark eller Japan var duktigare på att sparka boll medan vi andra åt efterrätt. (Men ta det lugnt, vi var inte så elaka att vi inte bjöd till dem också.)
Efter att Mico och Chrisse hade utkämpat en såväl fysisk som psykisk kamp med Milla som hade gömt Chrisses nyckel i sin BH och killarna hade tröttnat på att anklaga mig för att vara hennes medhjälpare tyckte Pudel att vi borde vara lite mer sofistikerade, så vi spelade ett parti Alias. Lagen bestod av mig och Pudel mot Lalster och Mico och matchen slutade till oss flickors fördel. Killarna är nog trots allt värda en eloge, dom var inte helt dåliga. De blev bara 23 rutor efter.
Under Aliasspelet hade Milla bestämt sig för att gå och lägga sig i min säng och försöka sova, men som det ser ut nu tror jag inte det går så bra. Lalle och Mico är lite i vägen. (Nån kommer så hata mig för att jag skrev sådär. Jag kanske borde hjälpa henne istället för att sitta här och skriva om det. Och nej de våldtar henne inte.)

Dagens citat: Jag tar inte flickor på brösten mot min vilja! - Chrisse

Arrivederci

Körkort på väg?

Jippijei, besiktningskontoren ha slutat strejka och alla körkortskåta ungdomar kan äntligen börja skriva teoriprov och köra upp igen. Igår morse klockan halv 9 skickade min bilskolelärare ett sms till mig med infon att strejken är slut och att jag bör ringa upp hon som bokar provtider. Eftersom jag, Pudel och Andreas tisdagen till ära var ute på stan för att söka sponsorer till vår EYP-resa blev det av att ringa först kring halv elva-tiden. När jag väl ringde fick jag en smärre chock - jag var inbokad att skriva teoriprovet samma dag klockan kalv fyra. Nåja, det var bara att rusa hem och sätta sig framför övningsprogrammet på internet så fort vår runda på stan var slut och sedan stressplugga några timmar och sen i tid ta sig iväg till Horsbäck. Sagt och gjort, några timmar senare satt jag där i det mörka rummet med en dator full med frågor som enda kompis.
Trots nervositeten gick allting riktigt bra, och jag kom igenom med två fel av sammanlagt 11 tillåtna; ett helt bra saldo om ni frågar mig. Nu har jag uppkörning bokad på måndag morgon lite före nio. Förhoppningsvis är jag tillräckligt vaken för att komma ihåg att stanna för felparkerade bilar, och förhoppningsvis får jag efter det köra bil precis när och var som helst.

Nu måste jag rusa iväg till min sista körlektion. Beklagar om det blev ett ganska flummigt inlägg.
Arrivederci

Sås och Kopp och Ostsmörgås

Då var det över, det omtalade Popkalaset. Oturligt nog så var vädergudarna inte riktigt på gästernas sida, så det regnade från och till hela dagen. Mina skor var genomsura mer eller mindre konstant efter klockan 2, och jag såg ut som en sköldpadda iklädd min grönspräckliga regncape, men vad gör man inte för lite festvalkänsla?
Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. På något sätt kändes det som att det var för mycket musik man inte kunde. De flesta artisterna var sådana att de hade en känd låt som de spelade i slutet av sitt framträdande, men resten skulle lika bra ha kunnat vara polsk schottis, man kunde inte sjunga med alls. Därför blev det på något sätt lite platt att stå där i regnet och lyssna på för mig helt nya låtar medan man väntade på den där ena man kan melodin till.
Regnet gjorde i och för sitt. The Capital Beat, till exempel, skulle ha varit unerbart chill att sitta på gräsmattan och lyssna på i goda vänners sällskap. Nu försökte man bara hålla sig undan regnet i väntan på nästa band. Det var synd. Dock måste jag säga att ReDrama nog var ett undantag, man kände åtmisntone igen nästan alla låtar, och fiilisen i publiken var riktigt bra. Dem kan jag gärna kolla på någon gång igen!

För att vara riktigt ärlig så måste jag säga att jag hade absolut bäst fiilis riktigt i början. Då menar jag alltså under Sås & Kopp och Arne Alligators framträdande. Seriöst. Först och främst så regnade det ju inte, och sen är faktiskt Chili con Carne betydligt mer dansvänligt än Takidas tunga toner. Plus att alla, inklusive jag, kunde texten och sjöng med för full hals och man såg hur nostalgin bara lyste ur ögonen. Hur underbart som helst. (Ja, och så fick jag ju en Arne Alligator-stämpel.)



Ungefär mitt i Erik Grönwalls framträdande bestämde jag, Pudel och Milla oss för att det var dags att fara hem och byta om från de fuktiga långbyxorna och regnrockarna till något lite mer festligt. Många klädbyten senare traskade vi iväg mot ettan medan man fortfarande hörde Patrik Isakssons toner eka över stan.
Det är kul när man har såpass lika klädstorlek som sina kompisar att man kan låna kläder av varandra. Jag hade tänkt festa i en av mina tunikor, men gick ut genom dörren iklädd Millas topp, kofta och bälte samt Anninas tights, medan Milla i sin tur satsade på min väst och mina byxor.
Tyvärr fick vi dock aldrig visa upp våra utstyrslar på krogen, eftersom kön än en gång var femton mil lång. Saken gjordes inte bättre av att fler kilade in sig framme i kön än det kom ut folk från den fulla krogen. Efter kanske tio minuter gav vi upp och styrde kosan mot en hemmafest istället. Där hängde vi en stund, men bestämde oss sen för att vi ändå inte får ut så mycket av att vara där att vi lika bra kan fara hem. Sagt och gjort, Pudel plockades upp av sin mor och jag och Milla knallade hem till henne. Där började sen festen. Sällan har ostsmörgås, juice och Tuc-kex smakat så gott och varit så roligt! Efter att ha försökt låta bli att blåsa smulor på mig i en stund somnade Milla mer eller mindre pladask, och inte kan jag säga att jag var så mycket bättre...
Vår planerade festkväll blev väl kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss, men åtminstone fick våra magmuskler en ordentlig workout under skrattattackerna. Det kommer flera helger.

Nu börjar det vara dags för sån där sömn igen då..

16 dagar till avfärd!!! (om man räknar med att det är måndag nu...)
icredevirrA

Man ryms bra fem personer i musen!

Jag tror att jag aldrig i mitt liv ha hört så många dåliga skämt på en enda dag.
Vår båt heter musen, okej? Förståeligt nog gav detta, kombinerat med Mico, Anton, Lalle, Rasse, Tom och Chrisse, upphov till dåliga skämt av alla de slag. Ni kan säkert tänka er.

Hej, du spillde öl i musen!
Du kan ju int ha flottiga händer i musen heller!
Vi sitter i musen, kom hit!
Varför läcker musen olja?


Jag ska förklara bakgrunden till detta fenomen lite. Det var fredag, och vi bestämde oss för att hitta på något relativt lugnt för att spara krafterna till morgondagens popkalas. Vi (ovannämnda plus jag och Kaisa) hamnade till sist i min familjs putput-båt fullt utrustade med picnic-tillbehör. Från stunden jag ringde till mamma och frågade om vi fick picnica i Musen till stunden då vi lämnade kajen haglade det dåliga skämt. Och det var inte en särskilt kort stund, må jag säga. Jösses.
Men nu ska jag sluta vara kritisk, faktum är att vår åttapersoners gungande träff var riktigt trevlig. Man märkte att det gått ett tag sen man fick sommarlov och man missat en del av vad som hänt när alla sommarjobbar på olika håll (samt hunnit glömma hur knäpp Antons humor egentligen är). Nu fick man en liten uppdatering, och oj så vi skrattade.
Förhoppningsvis blir det en andra gång, men då med fungerande motor så man kanske till och med kommer en bit ut från bryggan. Då skulle man också förhindra att alla förbipasserande tittar väldigt konstigt på snipan döpt Musen, med aktern allt för högt upp i luften och full med åtta skrattande ungdomar som slänger sexuellt betingade skämt omkring sig allt vad de hinner (som om det skulle vara nåt konstigt med det?).

Men nu siktar jag på sängen, så jag orkar se på Sås och Kopp och Arne Alligator imorgon klockan halv ett.

19 dagar till avfärd! (eller well, 18, eftersom klockan är över 12)
Arrivederci

En hymn till lopptorgen

Nu börjar det vara sommar på riktigt. Och vad kommer med sommaren?
Loppisar.
Kan det bli underbarare än att man köper en halternecktopp, en tunika, en festtopp, en huppari, två bälten och två par shorts (varav ett par var mammas) för 9€?
Som en inbiten lopptorgsbesökare av tredje generationen tänker jag påstå att intresset kommer i blodet. Det krävs nog något speciellt för att man ska finna nöje i att rota runt bland andras gamla saker och hoppas på att kanske hitta något billigt som man någon gång kan tänkas behöva. (Det medför dock också avigsidan att skåpen tenderar fyllas med de där sakerna man potentiellt kan tänkas behöva, men det är en smäll man får ta. Efter tillräckligt länge kan man ju ordna ett eget gårdsloppis och sälja bort allt!) I allmänhet finns det inga negativa sidor med det hela. Man får nya grejer för en struntsumma, någon annan får nytt rum i sina skåp och dessutom är det ju en form av återvinning. Plus att själva sökandet i sig ju är halva det roliga. Jag blir alldeles euforisk.

Medan jag nu är inne på loppis-temat tänkte jag dela med mig av lite tips...

• Kom till gårdsloppisar i tid. De bästa sakerna far först.
• Våga rota omkring. Vem vet vad som finns i bottnen på den där konstiga lådan?
• Om du vill prova ett plagg, fråga. Oftast går det att fixa ett utrymme för det.
• Plocka flera saker på en gång, klump-priser blir oftast mycket lägre än om man betalar en sak i gången.
• Kom ihåg att man kan pruta. Om du bara har 4,20 medan försäljaren ska ha 5, så brukar det inte vara några problem.
• Metoden "får jag den här ljusstaken på köpet då om jag betalar 5€?" brukar också vara ganska effektiv
• Betala inte för mycket om du inte verkligen vill ha något. Tänk på vad saker på riktigt är värda.
• Besök ställen som Missionsboden eller Emmaus med jämna mellanrum. Deras sortiment fylls på efter hand och man vet aldrig vad man hittar. Dessutom är de billiga
• Tänk på möjligheten att göra om föremål (särskilt kläder). Att sy upp en kjol 15 cm kan göra underverk. 

Det var allt jag kommer på nu. Lycka till med potentiella framtida fynd.

20 dagar till avfärd

Arrivederci

Sur på supersura kineser?

På senare tid har det varit massor med diskussion om olika produkter som anklagats för att vara rasistiska. Som exempel har vi ju "laku-flickan" och glassen "88" som inte fick heta 88 eftersom H är den åttonde bokstaven i alfabetet och det därav skulle vara någon form av förkortning av Heil Hitler. "Negerkyssar" är ytterligare ett. Med allt detta i bakhuvudet blev jag en aning road när jag idag på jobbet skulle sätta fram godissorten "Supersura Kineser". Var ligger etiken i det? Enligt mig är det precis lika fel att göra en massa godisar formade som karikerade sura kineser (kompletta med både solhatt och mustasch) som att ha en "afroamerikansk" flicka på ett lakritspaket. Men det är kanske bara jag. 

Jag funderade nästan allvarligt ett tag på att döpa om hela bloggen till "En kiosktants betraktelser". Det finns helt enkelt ganska mycket att berätta om de få jobbturer jag faktiskt har. Jag kom dock fram till att det skulle vara lite att ta i. Hur som helst så blev jag idag räddad från att för första gången på riktigt bli kallad "tant". Av någon anledning blir man ju nämligen av rutin kallad "tant" då man står i kassan, och mycket riktigt var det idag en pojke som frågade sin mamma om han skulle säga till tanten vad han ska ha för glass. Tack och lov påpekade mamman att jag nog är en flicka. I och för sig vet jag inte heller om jag är bekväm med att vara flicka, men åtminstone kan jag gott vänta 50 år till innan jag blir tant. 

Dagens fel uttal skulle egentligen ha varit Millas sätt att säga "maskinbenat" som hon läste på en påse broilerbullar, men tyvärr har jag redan glömt bort exakt hur det var, och eftersom det ändå inte kommer vara lika roligt i text så tror jag att jag nu helt enkelt ska ge upp den här extremt onödiga och väldigt långa meningen och gå i duschen istället.

21 dagar till avfärd

Arrivederci

10 bed female dorm?

Min plan på att återigen bli en aktiv bloggare som uppdaterar så gott som dagligen sket sig lite i och med att vår laptops tangentbord bestämde sig för att inte fungera igår. Gissa om man blir förbryllad när man startar datorn (som man senast använde för 12 timmar sedan) och upptäcker att inga tangenter fungerar. För första gången i mitt liv fick jag använda mig av skärmtangentbordet, och kom fram till att det inte går särskilt snabbt att behöva klicka en bokstav i taget. När jag prövat allt från att starta om till att lite försiktigt banka på hela apparaten konstaterade jag att hoppet var ute och det bara var att föra den på service. Sagt och gjort, dit hamnade den.
Det intressanta med hela historien var ju dock felet. Killen från butiken ringde idag till mamma och berättade att felet var... ingenting. Hur typiskt är inte det att den fungerade helt felfritt när dom öppnade den där? Typiskt.

Idag hade jag ännu en jobbtur i den berömda tcschosken. Alltid händer där någonting man kan berätta om. Dagens intressantaste var väl nog mannen som betalade en Jaffa och fyra Tripar med en 500-lapp. Lite showoff? Sen förväntar de sig att man ska ha växel också.

Dagens stora happening var väl dock varken ett fungerande tangentbord eller jobbet, utan snarare hostel-bokningen med Pudel. Vår resa närmar sig med stormsteg och vi konstaterade att det börjar vara dags att boka lite här och där om vi vill ha billigt tak över huvudet. Billigt kan vi också konstatera att det blir, som bäst ligger vi på 6 nätter i 4 städer för lite på hundra euro, d.v.s. mindre än 20 euro per natt. Jag tror inte man kommer så värst mycket billigare undan. Visserligen får man då tåla att dela rum med diverse helt främmande personer men å andra sidan träffar man mycket fler människor på det sättet också. Det kommer bli kul!
Medan vi surfade efter sovplatser kom vi på ett ganska fascinerande fenomen. Samma hostel finns representerade på diverse sidor (i vårt fall bara två, men i alla fall) och på de olika sidorna finns det helt olika uppgifter om lediga rum. På ena sidan var det tyvärr fullt under datumen vi sökte efter medan det på den andra inte var något som helst problem att boka fast 8 platser den natten. Intressant. Dessutom var priserna olika beroende på "service fees" vilket ju var helt förståeligt men ganska frustrerande då man tvingades kolla tusen gånger på samma sak för att hitta ett bra pris. Förhoppningsvis lyckades det dock ganska bra.

Dagens felstavning under planeringen: Edingurg.
Och sen funderade jag varför det inte kom några sökresultat...

22 dagar till avfärd.
Arrivederci

Lottoyra

Awhoppidoolah. Anna är tillbaka med ny inspiration. Vi skippar förklaringarna och går direkt på inlägget.
Vi börjar med att konstatera fakta.

• Det är sommarlov.
• Om 25 dagar (!!!) åker jag och Pudel till London.
• Jag behöver pengar.
• Det är sommarlov. 
• En adertonåring har enligt finsk lag betydligt mer rättigheter än någon yngre än det.

Voilà - nu vet ni ungefär vad som snurrar och har snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Samtliga dessa faktorer tillsammans innebär en hel massa grejer. Äsh. 

Jag skippar resumén, låtsas att jag inte alls har ignorerat min blogg hur länge som helst och berättar om dagen istället, okey?

Klockan tio var det dags att dra sig upp ur sängen eftersom arbetsturen i kiosken började elva. Väl där låste jag upp, klev in och förväntade mig en lugn dag p.g.a. det dåliga vädret. Men se nej, jag hade förbisett en detalj; 7,1 miljoner i lottopotten. Plötsligt var det fjong på lottotrollen i österbyborna. I princip alla lyckades klämma in en kupong i sina dagliga mjölk- glass eller godisinköp. Eller så skulle de bara kolla de gamla kupogerna... och ta en lotto. Jag är glad att jag är kompis med Veikkaus-maskinen nu, annars skulle det ha varit en jobbig dag. Lite inspirerad av miljonyran blev jag ju nog trots allt själv också, så för första gången i mitt liv satsade jag en femma på lotto (dock har jag inte riktigt fattat hur vinstsystemet fungerar, men det blev i alla fall inga miljoner av den femman).

Sju timmar och många "Du vet väl att en full kupong nuförtiden är 20 och inte 12 rader" senare traskade jag hemåt. Vädret var just passligt för film, och jag ställde in mig på att skippa den småtråkiga hemmafesten med några gäster till förmån för lillebror och soffan. Precis innan bastun ringer pojkvännen och ber mig komma med till ettan. Helt i enighet med mina planer svarar jag "nej, jag ska ta det lugnt i kväll" trots att det nog egentligen skulle locka lite. När man efter bastun kollar telefonen har den kära Milla skickat ett meddelande med ungefär samma andemening som det tidigare erbjudandet, som dessutom krossar mitt "där e ändå dött"-argument genom att berätta att alla är där. Hipp hurra. När Anna har bestämt sig för hemmakväll bestämmer resten av stan sig för att ha skitkul på stan. Det lockar fortfarande att fara. Filmen är ju slut.

Nej Anna, nej. 

Jag ska spara pengar.

Jag tror jag ska dränka mina samvetskval genom att göra en lyssnarens egen lista på x3m. 

Arrivederci

Tror ni de släpper in folk iklädda pyamas på no1?