Då var det över, det omtalade Popkalaset. Oturligt nog så var vädergudarna inte riktigt på gästernas sida, så det regnade från och till hela dagen. Mina skor var genomsura mer eller mindre konstant efter klockan 2, och jag såg ut som en sköldpadda iklädd min grönspräckliga regncape, men vad gör man inte för lite festvalkänsla?
Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. På något sätt kändes det som att det var för mycket musik man inte kunde. De flesta artisterna var sådana att de hade en känd låt som de spelade i slutet av sitt framträdande, men resten skulle lika bra ha kunnat vara polsk schottis, man kunde inte sjunga med alls. Därför blev det på något sätt lite platt att stå där i regnet och lyssna på för mig helt nya låtar medan man väntade på den där ena man kan melodin till.
Regnet gjorde i och för sitt. The Capital Beat, till exempel, skulle ha varit unerbart chill att sitta på gräsmattan och lyssna på i goda vänners sällskap. Nu försökte man bara hålla sig undan regnet i väntan på nästa band. Det var synd. Dock måste jag säga att ReDrama nog var ett undantag, man kände åtmisntone igen nästan alla låtar, och fiilisen i publiken var riktigt bra. Dem kan jag gärna kolla på någon gång igen!
För att vara riktigt ärlig så måste jag säga att jag hade absolut bäst fiilis riktigt i början. Då menar jag alltså under Sås & Kopp och Arne Alligators framträdande. Seriöst. Först och främst så regnade det ju inte, och sen är faktiskt Chili con Carne betydligt mer dansvänligt än Takidas tunga toner. Plus att alla, inklusive jag, kunde texten och sjöng med för full hals och man såg hur nostalgin bara lyste ur ögonen. Hur underbart som helst. (Ja, och så fick jag ju en Arne Alligator-stämpel.)
Ungefär mitt i Erik Grönwalls framträdande bestämde jag, Pudel och Milla oss för att det var dags att fara hem och byta om från de fuktiga långbyxorna och regnrockarna till något lite mer festligt. Många klädbyten senare traskade vi iväg mot ettan medan man fortfarande hörde Patrik Isakssons toner eka över stan.
Det är kul när man har såpass lika klädstorlek som sina kompisar att man kan låna kläder av varandra. Jag hade tänkt festa i en av mina tunikor, men gick ut genom dörren iklädd Millas topp, kofta och bälte samt Anninas tights, medan Milla i sin tur satsade på min väst och mina byxor.
Tyvärr fick vi dock aldrig visa upp våra utstyrslar på krogen, eftersom kön än en gång var femton mil lång. Saken gjordes inte bättre av att fler kilade in sig framme i kön än det kom ut folk från den fulla krogen. Efter kanske tio minuter gav vi upp och styrde kosan mot en hemmafest istället. Där hängde vi en stund, men bestämde oss sen för att vi ändå inte får ut så mycket av att vara där att vi lika bra kan fara hem. Sagt och gjort, Pudel plockades upp av sin mor och jag och Milla knallade hem till henne. Där började sen festen. Sällan har ostsmörgås, juice och Tuc-kex smakat så gott och varit så roligt! Efter att ha försökt låta bli att blåsa smulor på mig i en stund somnade Milla mer eller mindre pladask, och inte kan jag säga att jag var så mycket bättre...
Vår planerade festkväll blev väl kanske inte riktigt som vi hade tänkt oss, men åtminstone fick våra magmuskler en ordentlig workout under skrattattackerna. Det kommer flera helger.
Nu börjar det vara dags för sån där sömn igen då..
16 dagar till avfärd!!! (om man räknar med att det är måndag nu...)
icredevirrA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar