Vildmarksliv i Karis

Fem elefanter försökte ta sig fram

i ett jävligt snöigt vinterland

det tyckte dom var så intressant

att dom lura Tom och Julle att göra likadant

Idag har jag, Pudel, Chrisse, Lalle, Tom och Julia och Nico firat sportlov i äkta vilkmarks-anda. Jag fick nämligen här i veckan för mig att det skulle vara ganska kul att traska till någon laavu för att grilla korv. Vi samlade ihop ett gäng, bestående av de ovanstående, plus några till som sist och slutligen inte kom. Min ursprungliga plan var att ta oss ut någonstans i Trollböleskogarna, men efter lite research kom jag fram till att alla grillplatser där förutsätter några kilometer skidning. Eftersom vi inte var så lockade av det föreslog min mamma att vi skulle fara till en nära fågelskådartornet i Karis, eftersom där var gångbana plogad.

Trodde hon ja!

När vi kom dit konstaterade vi att det var 80 cm snö. Hela kilometern till träsket. Eftersom vi ändå hade tagit oss ända till Karis tänkte vi att det bara var att börja plumsa. Och vi plumsade och plumsade. Ibland fastnade man med snö till låret, ibland bara ramlade man omkull. Vid det här laget hade Julia och Tom inte ännu dykt upp, så vi var fem personer som försökte ta sig fram i ett skidspår som jag har skitdåligt samvete för att vi förstörde. Giraffen Lalle gick först, vilket resulterade i att spåren blev med en och en halv meters mellanrum. Det, och pulkan full med ved som jag släpade efter mig gjorde inte precis strapatsen lättare. Halvvägs började vi fundera på att helt enkelt bygga en igloo mitt på åkern, och konstaterade att vi hatar Karis.

Efter säkert en timmes tung gång och rejält med snö i skorna kom vi fram till en skylt om tornet. (Nämnas kan att vi tog en helt annan väg än mamma sa eftersom den hon sa va ännu snöigare, och att vi i själva verket gått bara ca en km.) Då såg vi den, laavun! Bara ca 20 meter till, och vi var framme! Vid det här laget hade Tom och Julia kommit också, och tillsammans gick vi över gersgården mot laavun. Wait a second! En massa pinnar i laavun? Gersgård? Det tog inte allt för länge att konstatera att vi inte befann oss vid en laavu, utan istället vid nån form av utfodringsplats för kor. Hipp Hurra.

Nåväl, vi övervägde en stund och kom fram till att korna nästa sommar knappast blir allt för arga om vi eldar på deras gård. Sålunda grävde vi bort lite snö med min pulkka och tände eld på våra klabbar. Som du ser på bilden skedde inga fler missöden, förutom att Tom råkade säga att han brukar ligga med Gandhi. Men det var bara en petitess.

Vi grillade lyckliga, kalla och blöta våra (tofu-)korvar, drack saft och funderade på huruvida det var olagligt att elda där eller inte. Vi kom dock till slutsatsen att det skulle ta allt för länge för polisen att komma dit genom all snö, så det var nog ingen panik.

När veden sedan var uppeldad och korvarna slut var det dags att ta sig tillbaka mot bilarna. Med ett färdigt upptrampat spår och utan ved tog det inte fullt så länge, och inom kort var vi tillbaka i civilisationen (dvs vid Simpukka/ABC). Kaffe avnjöts på bokstavsmacken, och sedan bar det av hemåt igen.

Summa summarum var det en riktigt rolig och någorlunda lyckad strapats som jag gärna skulle göra om, men nästa gång håller jag mig fan borta från Karis.

Arrivederci

P.S. Helt på riktigt har jag inte så mycket emot Karis. Bara snön på åkrarna runt omkring.

Wonderbra och Rubiks Kub

Tjejer (och killar), idag har jag hittat världens underbaraste uppfinning i underklädsväg, nämligen Wonderbra Multiplunge! Med följer ett halterneck-band, vanliga band och ett djup rygg-band (se bilden). Och dessutom kan man haka fast banden precis var som helst längs alla kanter. Allt detta innebär ju följaktligen att man kan ha den med i stort sett vilken topp som helst, hur underbart är inte det?

Jag rekommenderar varmt att alla brudar snabbt springer iväg till Ann-Kristins och inhandlar detta underverk för endast en futtig 9€. Men skynda er, det är bara lite kvar av slutspurten på rean..

(Och sedan vill jag i förväg be om ursäkt till alla killar som får ytterligare huvudbry angående hur i hela fridens namn man ska få av en sån här, men håll bara huvudet kallt så fixar ni det nog)

Förutom att jubla över dessa fantastiska fynd (köpte både en vit och en beige) har jag hunnit med en del annat också idag. Först spenderade jag en timme sittandes i tamburen väntandes på att alla andra skulle bli klara för färd till stan. Fråga inte mig hur det kan ta en hel timme, men jag antar att det ganska lätt blir så om man ska betala räkningar och packa upp resväskor innan man sätter på sig skorna.

I stan hade jag planerat att kopiera mitt skattekort, men eftersom jag min vana trogen glömde själva skattekortet hemma fick jag nöja mig med att bara lämna tillbaks en bok samt betala 2€ i förseningsböter. (men helt egentligen är mitt minne nog himla bra)

Efter det plockade Nico upp mig på Lidl's parkering (wohoo) och vi tog oss till Café Matilda för att träffa bröderna West och Otto en sväng. Jag överlevde upplevelsen utan problem, men höll däremot på få ett nervöst nervsammanbrott av PhotoPlay-automaten som outtröttligt försökte övertala mig att jag nog var jättesugen på att spela Trivial Pursuit. Det var jag helt klart inte.

När jag väl slapp iväg från det där ögat som skulle försöka locka mig att stoppa in en euro i maskinen var det dags att ta sig till Nico, där hans små kusiner var på besök. Helt som tips; be inte en treåring hjälpa dig färga en teckning ifall du vill kunna känna igen motivet efteråt. Färdigheten att hålla sig inom linjer är nämligen inte så välutvecklad då ännu.

Den sista timmen här hemma har jag och Nico spenderat med att försöka lösa en 2x2 rutors Rubiks Kub. Det är faktiskt mycket svårare än man skulle tro. Efter en YouTube- tutorial och en hal massa svärande lyckades jag få den där dumma kuben att se ut som den ska, och kan nu småningom fara och sova med peace in mind. (Som extra bonus kan jag nu dessutom skratta åt Nicos frutration när han ska få det att fungera. Muahhah.)

Nu ska jag inte dra ut längre på dethär, så att Milla äntligen sen får läsa.

Puss och Godnatt

Bokmal?

Den här onsdagen har varit sådär lagom slö. Blev hos Nico och sov när han for till Borgå, och sov till klockan 12. Sen fick jag skjuts in till stan, och gick en sväng via bibban för att låna en engelsk bok som ska vara läst till tisdag. Det blev en ganska lång sväng. Jag satte mig nämligen ner och började läsa för att kolla om den är så bra jag ska orka läsa dess 400 sidor på några dagar.

Helt tydligt var den det; jag läste över en tredjedel av boken sittande där på samma stol.

Boken heter "A place called here" och är skriven av hon som skrev "P.S I love you". Den handlar om Sandy som sedan barnsben varit besatt av att hitta sina borttappade saker, och sedan helt plötsligt hittar sig själv i ett samhälle, uppbyggt av alla saker och personer som nånsin försvunnit. Denna värld verkar vara omöjlig att komma bort från, och Sandys mål blir följaktligen att försöka ta sig hem.

Så här låter det väldigt mycket som en fantasybok, men på riktigt är den väldigt down to earth trots sitt fantasifulla scenario. Hoppas resten av boken är lika bra.

När jag sedan efter att ännu ha kollat lite i släktforskningsböcker skulle ta mig hemåt var jag glad att ingen såg mig. Trappan utanför bibban är hysteriskt isig och nu också insnöad, men lat som jag var orkade jag inte gå runt Kvarnbacken. Därför började jag min klättring uppåt. Det gick hyfsat, och jag kom nästan ända upp. När jag kom så långt insåg jag att jag, smart nog, lämnat den lånade boken efter mig på lånedisken. Suck. Det var bara att börja gå neråt. Det gick inte lika bra. Jag halkade, och ramlade pladask bakåt i den 40 cm djupa snön. Snyggt. Jag hade jeans på mig, så jag blev sådär lagom snöig. När jag kollat att ingen såg mig, borstat av mig och hämtat boken försökte jag igen. Jag klarade det utan att ramla den gången, men eftersom mina vantar nu var snöiga var det så gott som omöjligt att få någon hjälp av ledstången. Klumpigt gick det och länge tog det att gå nästan i sidled, men jag kom sist och slutligen upp. Hurra. Jag tog mig hem utan fler missöden, och nu ska jag städa och försöka hitta mitt nya skattekort. Jag vet att det är nånstans här i oredan. Och det börjar bli kritiskt snart om jag inte hittar det. Önska mig lycka till.

Arrivederci

Gips i näsan kliar!

Man blir trött av barnläger.

Jag och Pudel anlände, betydligt senare än vi tänkte, till församlingshemmet ca klockan halv tio igår morse. Raka i ryggen steg vi tillsammans med Mico på bussen med 14 barn som skulle komma att avgöra hur vårt följande dygn såg ut.

Första projektet på lägret var att göra gipsmasker av gasbindor. Det gick ut på att plasta in sitt pars huvud med elmu-kelmu, klippa hål för näsan och sen börja gipsa deras nunor. Detta helst utan att det droppade en massa gipsvatten på allas kläder (ett mål som dock inte riktigt uppnåddes). Det såg dock ganska roligt ut då hälften av ungarna låg där på golvet med ansiktena mumifierade. Mico gjorde dessutom en mycket genial upptäckt i samband med detta; "Gips i näsan kliar!"

Efter pysslet böt alla till utekläder och traskade ut på gården för att hitta ett ställe som skulle fungera som pulkkabacke. Jag och Mico gjorde en exkursion ut på isen för att kolla ifall grillberget skulle ha varit ett alternativ, men väl där konstaterade vi att isens yta bestod av slask. Blöta om skorna var det bara att traska tillbaka till stranden och börja åka upp backen ner från stockstugan till stranden. Efter många kullerbyttor och dykningar ner i den 70 cm djupa snön lyckades vi få upp en helt hyfsad backe. Bevisligen går det också att åka två relativt fullvuxna personer i en pulkka. Hur kul som helst!

Men nu var det dethär med att man blir trött. Ibland blir man bara förtvivlad av bristen på respekt som råder hos vissa barn. Kan dom inte bara fatta att man inte vill att de ska stiga på ens rygg upprepade gånger och man menar att dom ska sluta när man säger det?

En del underhållning lyckades de ju dock komma med också, bl.a. var pojkarnas försök att vara coolare än varandra ganska roande. T.ex. var där en liten kille som så gärna ville vara som de större killarna. På kvällen började alla i pojkrummet plötsligt diskutera fisar en massa. Där var nån som blev anklagar för att hela tiden fisa, och diskussionen gick ungefär såhär:

Stor kille till annan stor kille: -Men A, måddes du fisa igen?

Liten Kille: -Men jag fes också!

Aaw. Sådär kan man ju också skaffa status.

Nog skrivet för denhär gången nu. Fyra och en halv timme sömn var inte riktigt tillräckligt, men inte kan jag rå för att det var intressanta diskussioner?!

Nu dags för en sen middag och sedan ut i snöovädret för att ta mig till Nico. Undrar om det någonsin tänker sluta snöa..

Arrivederci

Ramsdal, här kommer vi!

Jag sitter och väntar på min skjuts till församlingshemmet. Det är dags för det årligen återkommande sportlovslägret för barn på församlingens lägergård; Ramsdal. Vädret är ganska ypperligt, med ca 10 grader kallt och en halv meter snö. Alldeles perfekt för att vara ute och härja, göra spårningar och åka pulkka.

Det är ganska exact två år sedan jag var ledare på barnläger sist.. (Gosh - jag börjar bli gammal!) Orsaken till detta har väl främst varit att ja inte så hemskt gärna har velat fara dit som ledare då Jimmy och Tobbe varit där som deltagare, en viss brist på respekt har nämligen uppstått ganska fort. De är vana att inte lyssna på vad jag säger, så varför skulle det ha för skillnad om jag faktiskt är deras ledare? I år är dom ju dock inte på väg, så problemen är lösta. Dessutom kommer jag och Pudel inte hinna vara ledare på något skribaläger i sommar, eftersom vi ska ut och resa, så vi tänkte att vi passar på nu istället. Som medledare har vi matvraket 2 - Mico. Tur så är jag laktosintolerant och Pudel äe vege, så det finns hopp om att vi får mat också.

Skämt åsido.

Jag är säker på att vi kommer ha mycket kul, det är nästan synd att vi bara har en natt där p.g.a. att Ramsdal är så fullbokat.. Å andra sidan kanske det är helt skönt, man är så grymt trött efter att ha härjat runt med 15 barn i tre dagar.

Nu ut och hitta en pulkka,

Arrivederci

Tillfälligt morgonpigg

Jag är extremt stolt över mig själv. När klockan var typ halv ett hade jag redan hunnit vara hos Nico, fara till Milla och vara ut och gå i en och en halv timme. Är det inte häpnadsväckande att jag hunnit med allt detta medan jag vid samma tidpunkt igår låg hemma och sov? Som det låter nu skulle man ju kanske tro att jag i fortsättningen tänker stiga upp tidigt eftersom jag har inser hur mycket mer man hinner med då. Men nepp, så är definitivt inte fallet, jag tänker fortsätta sova länge på morgnarna precis som hittils. Enda orsaken till denna tidiga morgon var att Nico fick en plötslig studieiver och bestämde sig för att åka till skolan klockan 10 på en söndag. (Well, egentligen har dom ju psykkaprep med vår gamla lärare, men jag tycker att min version lät lite mer glamourös.)
Jag vaknade i morse klockan 7 av att Tor, Nicos "lilla" hundvalp (vars mankhöjd nu når halva mitt lår) brast ut i ett hjärtskärande och synnerligen inte sövande "snääälla kom och lek med mig, jag har trååååååkiiiiiiigt"-ylande. Detta två och en halv timme efter att Tor och farbror Basti tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att anordna en battle i vem som kunde skälla högst. Suck.
Detta kniper definitivt en andraplats på min "saker man inte vill höra då man vill sova"-lista. Kan du gissa vad som kommer först? - Jo småsyskon. Jag tror alla som har ett eller flera dylika i sitt hus vet vad jag pratar om. Ifall inte så kan ni gärna få låna ett eller två av mina för att få veta hur det känns. När som helst! (För en riktigt autentisk upplevelse rekommenderar jag båda två + en dator för att komma upp till den ljudnivå som oftast infinner sig på morgnarna hos oss. Fungerar det inte får du pengarna tillbaka, promise)
Nu kanske än en gång ett försök till att plugga hälsokunskap, men först en ytterst slående alla barnen vits som en vän delgav mig:

Alla barnen hade facebook, utom Siv - hon hade ett liv.

Mhah.
Arrivederci

P.S. Jag sov ett tag på soffan när jag kom hem för att inte helt förstöra mitt rykte som sjusovare. D.S.

Nu är jag tillbaka igen efter några dagars bloggpaus, som helt berodde på tidsbrist. Jag har inte haft någon som helst fritid sen onsdag. I och för sig får jag väl skylla mig själv som inte sydde klänningen förrän på torsdag kväll. Tack och lov fick jag hjälp av mommo, hon totally räddade min gamlas dans.
Gårdagen var helt äckligt stressig. Eftersom Petra var vänlig nog att ställa in vår sammhällslära fick jag ändå sova till nio. Det lustiga var att jag när jag vaknade av väckarklockan inte för mitt liv kunde komma på varför jag skulle stiga upp. Jag visste att det var nånting speciellt med just den fredagen, men vad?
Nåväl, när jag sedan hade kommit på att det var gamlas dans det handlade om var det dags att ta sig upp ur sängen och börja laga sig i ordning. Det första projektet var att försöka hitta en fin frisyr som skulle genomföras senare på dagen. Efter en del googlande hittade jag något som eventuellt skulle funkka med mitt hår. Dethär var det bästa jag hittade..
Sen var det dag att försöka stryka min klänning. Det var inte ett helt lätt projekt. Jag skulle ha behövt ett bord istället för bara ett strykbräde. Klänningen föll konstant ner på hjälpköksgolvet, och det var bara att hoppas att där inte var några smultna snöklimpar eller mylla på golvet. Det hela slutade med att jag satte klänningen på mig och strök fållen genom att bara lyfta upp en bit i taget.
När all morgonrumba var klar var det dags att ta sig till skolan för uppvisningen där. Dansandet gick bra, men Ove hade lyckats dela danserna precis så att den andra gruppen fick "alla de roliga danserna". Hmpf. Dessutom stärvade musiken till vår moderna dans, vilket resulterade i att vi fick springa iväg efter en annan stereo mitt i allting. Inte så smidigt kanske, men i alla fall.
Nästa punkt på programmet var att fara hem och äta och dusha på en halvtimme. Då det var avklarat bar det av till frissan fö att fixa sminket. Fyrtio (!) minuter där, sen hem igen för att laga håret. Min tidtabell var redan nu messed up, så jag ringde min frisyrmakare så fort jag kom hem. Hon va i Wild Shoe. Just så.
X antal minuter och lockar senare anlände jag i idrottshset i Dragsvik, inte mindre än lite på en timme försenad. Hoppsan.
När jag hade föklarat för ungefär en massa personer varför jag inte behagat dyka upp tidigare blev klockan småningom sex och det var dags att börja dansa. Allt flöt bra på, tills musiken till den moderna dansen stärvade igen. Denhär gången kunde vi inte springa iväg efter en nu CD-spelare, så det var bara att snällt stå och vänta. Men när vi väl fick på den tror jag allting gick riktigt bra. För min del gick också alla andra danser riktigt fint, förutom då början på wienervalsen. Men med ett ännu större leende på läpparna var det bara att dansa vidare, och resten gick sen riktigt bra.

Hungriga och svettiga traskade vi sedan iväg med våra kavaljer till officersmässen, förutsatt att kavaljeren inte fejdat och rusat iväg i förväg.. *Tittar argt på Mathias* (Nå, jag lånade Martins andra arm istället, och promenaden var räddad.) Välkomstdrinken smakade bra, men huruvida man skulle äta den enorma jordgubben i glaset eller inte väckte debatt. P.g.a. min hungringhet satsade jag på att svepa den diskret i ett hörn då ingen såg mig.
Sen: äntligen mat! Förrätten; laxtårta, åts åtminstone i min ända av bordet med god aptit och diverse ansträngningar för att inte vräka i sig hela härligheten i två tuggor gjordes med relativt gott resultat. Huvudrätten å sin sida orsakade förvirring då ingen informerat oss om hur många varv det skulle serveras. Tack och lov räddade servitörerna oss med ett extra varv, så vi slapp svälta trots allt. Istället åt jag så mycket att jag typ fick svårt att andas i min klänning, men det är en annan historia.
Dan Idman underhöll före kaffet, och vi fick oss en hel del goda skratt. Dessutom gjorde jag (enligt mig själv) en alldeles utmärkt rollinsats som häst i hans lilla historia. När efterrätten serverades började i alla fall jag vara ganska mätt, men nog sjönk den också.
Härefter borde det ha varit dags för dans igen, men p.g.a. musikaliska problem och tidsbrist eftersom vi åt alldeles för länge blev det inte av. För min del gjorde det inte så mycket, istället minglade vi lite och sedan var det dags att ta sig hemåt.
Jag funderade nog på att ta mig till en efterfest, men var helt enkelt allt för trött. Istället gick jag snält och lade mig, och somnade på studs. Vänligt nog passade monsterbröderna på att försvinna på förmiddagen, så jag fick sova ända till klockan halv två. Hur underbart som helst.

Nu igen dags att göra något vettigt, och på så sätt undvika mammas vrede. Ha det bra, och ursäkta längden på detta lilla inlägg (som jag just konstaterade att jag skrivit på i ganska precis två timmar. Oh my god.)
Arrivederci

Hej Macarena

Idag hade vi tre timmar dansträning. Sista förberedelserna inför genrepet, så att säga. Det gick riktigt bra, och kul hade vi åtminstone. Vi börjar ju nästan kunna det hela nu, och till och med pojkarna börjar få det mesta att gå i takt. Observera: det mesta. Där finns nog ännu en del att finslipa (men det gäller också flickorna). Det enda som nu behövs är lite mera fiilis hos vissa. Nu ser det absurbt ut, med Milla och Danne som den ena ytterligheten och zombiegänget som den andra. (Logiken säger ju att dom då skulle vara bra åtminstone på Thriller.. Men så är tyvärr inte fallet) Seriöst människor, rör på er; man måste överdriva för att det ska synas och se bra ut! Tack och lov har vi ju nog majoriteten någonstans där emellan. Alla de roliga bilderna kommer upp på facebook någon gång efter penkkis.

Nu börjar det dra ihop sig för gamlas dans på riktigt. I morgon är det genrep, och på fredag gäller det. Oj, jag ser fram emot det. Men då skulle det kanske vara en helt bra idé att först sy klart klänningen. En klänning med foder som hänger ut under en annars också ofärdig fåll skulle kanske inte vara så charmigt. Men det fixar sig nog. Nu har jag ju i alla fall hittat både skorna och frisyrmakare. Frågan är ju sen om jag vågar sätta mitt hårs öde i Sandras händer, men såvida jag inte vill dansa med håret i hästsvans så har jag väl inga val.
Men före gamlas kommer penkkis. Jag ser fram emot det också, men på ett helt annat sätt. Skräckblandad förtjusning är det mest beskrivande jag kan komma på. Med tanke på de små detaljer jag lyckats se under veckan verkar ju abiteatern bli riktigt bra. Axu t.ex. var hemskt snygg i blond peruk!
Nu ska ja ta mig an hälsokunskapsboken än en gång, och sen förhoppningsvis fara till N.
Ha en trevlig kväll, imorgon kommer antagligen rapport om hur penkkis förlöpte.

Detta mystiska meddelande (antagligen skrivet av varelser från yttre rymden) dök upp på skärmen medan jag var borta en sväng. Tänkte att det kan vara av betydelse att du också får veta: vi ser di vi ser dig vi ser dig vi ser dig muhhhhha

Arrivederci

Glaskrossaren och resenären

När jag skulle förhöra herr lillebror på historia här för en stund sedan informerade han mig om att det gällde Leonardo da Vinci, drottning Elisabeth och resenären. Gulligaste benämningen på renässansen jag nånsin har hört, även om den inte var avsiktlig.
En annan person i min näromgivning som stått för många oavsiktliga (men inte så värst gulliga) uppsåt denna vecka är frökan Johanna. Det hela inleddes med att hon mitt i kuddkrigets hetta passade på att knäcka näsan på Chrisse. Eller tja, knäcka är väl att ta i, men av blodmängden att döma var det nog något som hände där i hans nos. Dessutom blev vi aldrig riktigt ense angående huruvida den numera är sned eller inte.
Nästa etapp i hennes otursvecka gick ut på att spela en träningmatch. Fotboll i sig klassas väl inte som särskilt hemskt (trots att det kanske borde), hemskheten låg snarare i snedsteget som nu ser ut att resultera i en väldigt lugn gamlas dans för hennes del. Det är nämligen ganska svårt att wienervalsa med kryckor och en fot som inte ryms in i skorna. För hennes skull hoppas jag ju nog dock att foten går med på att dansa åtminstone någon av danserna.
För att sätta pricken över i (alternativt hämnas på världen) passade hon sedan på att avsluta otursveckan med ett ödesdigert volleybollkast som var ämnat att hamna i korgbollskorgen. Som du kanske har räknat ut var detta inte slutdestinationen för bollen, istället hamnade den med ett ljudligt krash i ett fönster. Oj. Ett ganska litet fönster, som tur var, men dock väldigt högt upp. Men vi kan väl kanske säga att det inte var helt hennes fel, skyddsnätet/ metallrören som normalt ska skydda fönstren råkade så klart vara sönder just där. Otur indeed.

För att övergå från andras otur till något annat kan jag för den som är intesserad berätta att Raseborgs IT-människor har lustiga ryck. Detta påstående baserar jag på två saker:
1) Min vän A hittade en opassande zippad mapp på skolans server, unzippade den för att kolla om den var så opassande som den verkade och anmälde sedan det hela till rektorn. När IT-avdelningen sedan hade undersökt det hela återkom de till rektorn med informationen att A var den som hade skapat mappen. Suck. Om man undersöker en zipfil tycker man ju att det logiska skulle vara att inte kolla den unzippade mappen. Men det är kanske bara jag.
2) På raseborgs hemsida berättas det att ansökningar om sommarjobb i år endast sker via stadens hemsida, och man kan söka f.o.m. den 15.2. Idag är det den sextonde och jag kan för mitt liv inte lista ut hur man ska gå till väga. Kanske nya taktiken för att inte ha för många som söker jobb från staden?

Nu tror jag att jag ska försöka mig på att läsa lite hälsokunskap. Kanske.
Arrivederci

En sömnig första håltimme

När jag, lagom förbannad p.g.a. för lite sömn, kom till skolan i morse, blev jag bara ännu mer förbannad när jag fick veta att vi inte hade någon lektion. Jag kunde altså ha fått sova en och en halv timme till och förhoppningsvis inte varit fullt så sur när jag kom till skolan. Jävla studentexamen. Nåja, lösningen på detta problem blev följaktligen att sova i skolan hela håltimmen istället, men det var ju inte ett helt bekvämt alternativ.
I varje fall fick väl alla som försökte prata med mig ett gott skratt. Jag tenderar att vara ganska virrig när jag halvsover.
Vad är det egentligen med oss människor som gör att vi alltid till sista stund försöker förneka att vi har somnat? På EYP, till exempel, hävdar Pudel att hon nog läste ett hissaarbete ända tills jag gick ut ur deras rum, medan hon i själva verket helt tydligt låg på rygg med ögonen fast säkert i en kvart. (Argumentationen om detta ledde ingen vart eftersom hon som bekant är ganska envis, men jag håller fast vid min ståndpunkt)
Nästan samma sak hände i morse, då Milla snorkkigt påpekade att jag snarkade som motbevis till mitt påstående om att jag nog är vaken. Hmm..

Well, nog med sömnigt nonsens, här kommer en länk för att pigga upp oss lite. Enjoy och ha en bra dag.
Arrivederci

Alla hjärtans dag - myror

... Med pizzasmak.


Fail. När jag idag skulle packa in mina alla-hjärtans dag-bakelser insåg jag att jag glömt en trivial detalj. Att täcka in dem innan jag satte dem i kylskåpet. Resultat: varierande grad av oregano och maletköttsmak. Inte så värst aptitligt, minsann. Så det var bara att slänga ihop en ny sats. Jag passade på att ta några foton också, och här kommer receptet, ifall någon blev inspirerad:


Chokladmyror/-murklor

• 125 g kokosfett
• 2,5 dl pudersocker
• 3 msk kakao
• 1 tsk vaniljsocker
• 6-7 dl rice krispies

Smält kokosfettet. Blanda under tiden alla torra ingredienser förutom rice krispiesana i en relativt stor skål. Låt kokosfettet svalna lite, och rör sedan ned det med de torra ingredienserna. Rör ned rice krispiesarna, blanda tills alla har choklad på sig.

Lägg lagom stora klumpar av smeten i muffinsformar/ på bakplåtspapper. Om man vill kan man göra som jag och använda pepparkaksformer. Låt stelna i kylskåp.
Obs: Täck in dem om pizzasmak inte önskas

Tadaa.. Det går hur snabbt ock lätt som helst och det är nästan omöjligt att misslyckas.

(Egentligen tänkte jag berätta om snöskulpturtävlingen i stallörsparken också, men mamma samtycker inte)

Arrivederci

GAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!!

The Board of EYP Finland has decided to invite the following delegations to represent Finland in the following session of the European Youth Parliament:
65th International Session of the EYP in Lviv, Ukraina , October 2010– Ekenäs Gymnasium and Jyväskylän lyseon lukio

Behövs det en närmare förklaring? När detdär mailet damp ned i min inkorg igår resulterade det i att jag studsade omkring ock skrek en bra stund. Kan ni fatta? Vi - delegationen från Ekenäs gymnasium - får åka till UKRAINA!!
Av alla delegationer på den nationella sessionen valdes fyra styken som får åka på internationella sessioner; två till Tromsö i Norge och två till Lviv. Jag börjar fortfarande studsa lite bara av att tänka på att just vi blev valda.
Visserligen är det ganska länga till oktober, men det stör inte mig eftersom jag då hinner planera allt annat så att det inte krockar. Dessutom blir det passlig avslappning efter första rundan av studentexamen.

Förutom att hoppa och studsa hann jag faktist med lite vettigare saker igår också. Topptrims midvinterfest gick av stapeln på kvällsidan, och eftersom mamma var ansvarig för maten blev det en hel del köksjobb under dagens lopp. Jag passade också på att svänga ihop en ätbar alla hjärtans dag- present som ska överräckas senare idag.
Midvinterfesten i sig var väl nog helt lyckad, men jag kan inte påstå att min fiilis var helt på topp där bland alla dansande pensionärer. Dock fick jag två rosor, en för att jag drog "lekar", och en för köksjobbet. Tack för det. Jag måste bara säga att jag börjar bli smått trött på Zazum-Zaza nu efter att ha dragit den på ungefär alla tillställningar jag befunnit mig på i typ ett år.



Jag bifogar denna låt idag, eftersom den passar av många olika orsaker. Främst för att hans glada skuttande ganska långt påminner om hela min lördag. För det andra för att den ju är lite romantisk såhär alla hjärtans dag till ära, och för det tredje för att en gång få höra den riktiga låten och inte den tjatiga Zazum-Zaza-versionen.

Ha en trevlig alla hjärtans dag!

Arrivederci

För andra eftermiddagen i rad spenderar jag min eftermiddag hos Milla. idag är dock slöhetsgraden lite lägre än igår (tack och lov?). Min plan var att hänga här tills mamma handlat klart. Men se nej, så blev det inte. Mamma ringer och säger: Sorry, jag glömde helt bort dig! Men jag klagar inte, jag överlever fint här i Millas pedant städade rum (host) ett tag till.

Idag hade abina första studentexamen, textkompetens i modersmål. Snart är det min tur att skriva hälsokunskap. Och jag har inte ens börjat läsa. Kanske skulle vara dags att ta tag i det och öppna de där böckerna så småningom? Tack och lov så finns det sportlov.

Men före sportlovet kommer penkkis. Ojoj.

Well, ja måste nog medge att jag ser fram emot denna underbara dag som antagligen kommer inkuldera en hel del pinsamheter och annat skoj. Jag är medveten om att jag lider stor risk att få mig en del, men det bjuder jag på. Abiteatern brukar ju i allmänhet vara riktigt underhållande, och jag räknar med att det är andra som gjort pinsammare saker än jag.

Nå, det lönar sig inte att spekulera destu mer i det, utan istället vänta snällt till nästa veckas torsdag för att uppleva det hela live.

Nu en sång, bara för stämmningens skull

Yey, jag fattade hur man får in videon i blogginlägget!

Arrivederci

Loppisfynd

Finns det någonting som gör en gladare än några riktigt bra loppisfynd? (Okej då, säkert finns det, men se det som en retorisk fråga)
Jag spenderade i stort sätt hela eftermiddagen hos Milluz. Det var precis lika slött som vanligt, men det är inget negativt. However, i något skede bestämde vi oss för att på mitt initiativ traska iväg till Missionsboden. Jag var som i himmelen. En massa högar och ställningar med allt möjligt ditt och datt att rota igenom, och man vet aldrig vad man hittar. Och om man hittar något kan man vänta sig att priset ligger under 2€. Efter en stunds rotande gick Milla hem eftersom dom "antagligen ska äta just precis". Jag tror snarare att hon inte kände sig hemma bland alla pensionärer som, medans dom gick okring och pratade om vädret, precis som jag kollade igenom det mesta. Eller så skämdes hon över min "barn i godisbutik"-blick.

Skämt åsido.
Nåväl, jag fortsatte utan sällskap, och som vanligt fastnade det något i händerna. Dagens saldo blev en stickad väst, en virkad mörkblå kofta och denna underbara väska (som för övrigt är perfekt storlek för att användas som skolväska):

Nöjd med mina fynd för sammanlagt 2,50€ började jag min promenad hemåt. Eftersom klockan vid det laget började bli ganska mycket och jag inte hade ätit var jag ganska trött, men jag ides int ringa efter skjuts. Så det var bara att börja gå. Och gå. Och gå. Jag började småninom med mitt "jag hoppas att någon jag känner kör förbi och plockar upp mig"-mantra. För att undvika att börja tycka allt för synd om mig själv ringde jag Soffi, och uppdaterade lite vad som har hänt och dylikt. Och sen, vips gick min dröm i uppfyllelse. Där stod Lalle på vägen bredvid Antons bil och frågade om jag ville ha skjuts. Nästan lika underbar känsla som att fynda på loppis. Tack, killar!
Nu sova in lite av sömnskulden så jag förhoppningsvis blir mig själv ännu denhär veckan.
Arrivederci

3-0 till kunkku

Jag sov hos min dear pojkvän inatt. Eftersom hans katt på senare tid har stört hans sömn ganska ordentligt hade han nu barrikaderat sängen med diverse stolar, mappar och annat stuff så katten skulle hålla sig borta. Men tji fick han. Först klättrade katten över två gånger innan vi ens hade somnat. Efter att ha blivit bortkastad med fart tog han en paus för att smida fler ondskefulla planer. Och mycket riktigt; när jag vaknade fyratiden låg Kunkku snällt och sov bredvid mig.
Han e int så dum, den katten. Om jag är hos dom sover han alltid på min sida. Vi är kompisar, sidu. (Nico påstår att det är daärför Kunkku vant sig med att sova i hans säng. Hups. Men man ska ju vara snäll med sina kompisar.. Nico är nog bara avundsjuk.)

Arrivederci

Mysteriet med den försvunna jumppakassen

Korgbollen gick bra idag. Det var kul, och man blev sådär lagom trött. Efter att timmen var slut joinade jag Chrisse på stan, coh vi tog en sväng till matilda för att köpa mennalmål åt mig. Efter det gick vi mot busstationen/k-market, eftersom C skulle hem och jag skulle möta mamma. Det är här som mysteriet börjar.
På vägen från Matilda bar Chrisse min kass, eftersom mina händer var fulla med trip, banan och en kroissant. När jag sen sagt hejdå till honom gick jag till K-market för att vänta på mamma, och sen när hon kom handlade jag med henne. Och VIPS, när jag ska stiga in i bilen inser jag att min jumppakass har försvunnit någonstans på vägen! Chrisse hade den inte. I matilda blev den inte. Vid bänken i K var den inte. Lixom, va? Jag tror inte att nån med flit skulle ta min kass med svettiga kläder. Verkligt mystiskt.

Okej, det är inte första gången jag lyckas med något sånhänt. Verkligen inte. Men ändå känner jag mig lika dum och förvirrad. Suck. Nåväl, vi får hoppas att den dyker upp. Nu far jag till Kulan en sväng och sen till Nico.
Arrivederci

Jumppa Jumppa.

Jag har mitt andra hål för idag. Snacka om störande att ha en lektion - hål - en lektion - hål - en lektion. Nå, jag ska int klaga, jag vet att det senare i perioden kan vara skönt med en halvslö dag mitt i veckan. Eller nåja, helslö. Första lektionen är finska, och andra modda filmkurs, så det är inte precis som det skulle kräva allt för stora anstängningar.. Jag märker nog att jag inte ännu riktigt är i normalt sömnläge. Charlie Chaplin en halv timme i ett mörkt rum orsakade nämligen ganska drastisk sömnighet. Well, ja får skylla mig själv som gick och lade mig halv elva igår, trots att min planerade sovtid låg kring niotiden. Men det är inte mitt fel att jag fastnade med EYP-bilder och blogginlägg. Eller?
Under denna håltimme har jag t.o.m. lyckats åstadkomma något nyttigt. Jag har skrivit en moddaessä om mitt filmporträtt och hämtat semlor till cafét med herr Dunderfeldt. Jag var nog lite rädd för kökstanternas vrede eftersom vi var sisådär fem timmar försenade, men tack och lov fick vi våra semlor utan destu mer problem. (Tack vare Julles charm, påstod han, men det kan ju spekuleras i)
Nu är det dags att yra iväg på gymnastiklektion med korgboll på programmet. Förhoppningsvis får jag då lite upp energin. Eller så svimmar jag. Jag hoppas på det första.
Arrivederci

Tillbaka i Ekenäs

Nu är Anna tillbaka i Ekenäs igen. Tillbaka från fyra dagar fullsmockade med lekar, nya vänner, diskussioner och sömnbrist. Å ena sidan är det helt grymt skönt att vara hemma, men å andra sidan saknar jag nog EYP massor. Man träffar så många nya människor och har så mycket kul. Men tja, allting har sitt slut. Jag kan i och för sig inte precis påstå att mina EYP-upplevelser är slut riktigt än, sömnbristen är nog fortfarande synnerligen närvarande, men i alla fall. Jag tror det blir tidigt i säng inatt.
However, här kommer lite bilder, reflektioner och annat smått och gott


We need brains

Fredag. Efter lite cruisande i Tammerfors anlände vi med Sture-taxi till vanha kirjastotalo. Efter registrering och lite väntan var det dags för Opening Ceremony. Det gick väl till ganska som vanligt, vi blev presenterade för presidiet, hälsade välkomna, och skulle lyssna på tal. Men vilka tal sen. Altså, jösses. Sitra hade sponsorerat, så deras vad-det-nu-var höll ett tal. Det började bra. "När jag var ung hade jag en dröm.." Men allt efter det var det katasrof. Han pratade i säkert en halv timme, om allting från företagshistorier till..ja jag vet inte riktigt. Den knaggliga engelskan, kombinerat med dåliga förklaringar gjorde att han antagligen tappade publiken ungefär efter att han deklarerade att företaget behöver nya hjärnor (ingen aning vad dom skulle med dem till, eftersom jag missade förklaringen på vad företaget egentligen gör). Tittade man omkring sig såg man diverse personer som höll på somna. Sture inkluderad i denna skara.
När han kom till slutet på sin story om drömmen och alla lyckligt gjorde sig redo för att börja applådera, då kom det en story till. Och en till. Och en till. Och en till. Det gick så långt att vi övervägde att faktiskt börja applådera och låtsas tro att han var klar efter en av sina poänger. Suck. Det värsta var ju kanske när han började snacka om fransmännen som gjorde revolution "some years ago". Den franska delegationen som satt bakom oss fnissade aningen då han nämnde "Ekalitee, fratterrnittee, lipertee". Ibland är man väldigt stolt över sina finska landsmän.
Efter att allt det officiella var avslutat var det dags att ta sig till Tammerfors svenska samskola. Att ta sig dit var inte så lätt som det verkade, och i några repriser var jag säker på att vi skulle få gå omkring i Tammerfors hela natten. Men vi kom fram kalla och välbehllna. Sen var det bara att packa in sig i klassrummen.



Hello ladies

Fredagen gick åt till teambuilding, dvs att lära känna sin kommitté, så efter halva lördagen var det dags att börja committee work. Min kommitté bestod av jag, fem finska tjejer och två finska killar, en fransyska, en turk och en georgiansk tjej. Samarbetet fungerade riktitgt bra, och i äkta EYP-anda gick det åt massvis med post-it lappar. Allting ska skrivas på post-its. EYP har t.o.m. låtit tillverka egna post-its. Amazing.Efter att ha kommit fram till diverse problem, lösningar, och lösningmetoder blev det småningom dags för kvällsprogram. Det var "fest". Denna fest innebar lite musik i jumppasalen så det var inte precis mycket att hänga i julgranen.
Temat, däremot, var destu ,mer roande. Cross-Dressing. Iklädd Mathias skjorta+slips och Andreas jeans försökte jag mitt bästa att inte shakea loss totalt. Män ska ju inte dansa hejvilt på dansgolvet, snarare stå och flytta på fötterna lite grann. Mathias lärde mig en gyllene regel: rör på händerna och armarna så lite som möjligt. Det förklarar pojkars s.k. dansande ganska bra. Mest roande var ju nog trots allt pojkarna (eller vad man nu ska kalla dem i detta sammanhang). Jag låter bilden tala för sig själv.


Can I go to sleep now?

Söndag, dag tre, gjorde vi det sista på våra resolutions (vilket var ganska mycket). Eftersom vi inte blev riktigt klara med vad vi ville säga på General assembly och the resolution booklets i vanlig ordning blev klara ganska sent, så blev det inte så mycket sömn. Klockan tre lade jag mig ner på liggnderlaget, och tre timmar senare var det dags för wakeup-call och städning. Verkligen underbart


CULT, you are recognised

Trots bara tre timmars sömn lyckades jag hålla mig relativt pigg första delen av GA. Trots att jag inte talade något kunde jag underhålla mig med att bara lyssna på debatten. Seriöst, hur kan finnar ha så svårt med att uttala finska? "Tiss iss te ting tätt is impåårtantt" Well, åtminstone var det betydligt bättre jämfört med i Esbo, så creds för det. Får egen resolution gick igenom, så någorlunda bra måste det ju nog ha gått. Det enda jag själv gjorde för att delta i debatten var att hålla ett attacktal mot the Committe on legal affairs. Det gick hyfsat och jag tror att jag gjorde some good points. Under de två sista resolution debatterna blev ganska tunga att genomlida. Resultat: Anna sover igenom den nästsista och tvingas rösta blankt eftersom hon inte har någon aning om vad den handlar om. Lyckat.
Efter closing ceremony och lite ledsamt avsked var det dags att efter en sväng via Subway sätta sig på tåget hemåt. Gissa om man var slö?


CULT, the best committe ever



Så vad har jag lärt mig under helgen?
-Att YLE betyder kuk på georgianska
-Att det lönar sig att packa lätt
-Att alla utlänningar vill lära sig svordomar på främmande språk (Att komma in i ett rum där det sitter en massa utlänningar som säger perr-kell-leee är en ganska roande upplevelse, men det får mig lite att tappa tron på mänskligheten)


Detta långa inlägg var allt för mig
Arrivederci

Ingen monsterkanin längre

Du minns Snuffis jag skrev om igår? Monsterkaninen.. Nu är det så att vi inte längre har någon monsterkanin. Veterinären konstaterade att bölden på magen antagligen var fastväxt i njurarna, och hon, precis som jag misstänkte, var för liten och gammal för att opereras, så hon avlivades. När alla hade kommit hem hade vi begravning hemma på gården. Det var en kort men fin ceremoni. Rest in peace Snuffis <3



Snuffis som mycket, mycket mindre



Bortsett från detta har jag haft en riktigt bra dag. Mötet med grannskolan flöt smidigt, som planerat, och nu är vår gemensamma skidresa spikad och färdigplanerad. (I stort sett i alla fall)
Sedan jag kom hem har jag försökt få allt packat till morgondagens EYP-avfärd. Förhoppningsvis har jag fått med mig allt viktigt, och förhoppningsvis får jag fast min väska i morgon bitti. Mitt prov börjar halv 8 för att jag ska hinna skriva klart.. Suck. Men på tal om provet måste jag faktist börja läsa nu.
Arrivederci, vi ses på måndag

Datasalen dagen innan EYP

En datasal i en skola. Två pojkar som sitter och fnissar åt youtube-videon. Fytiofem minuter till nästa lektion. För länge tuggat tuggummi i munnen.

Okej, nu ska jag skärpa mig.
Jag sitter som bäst i skolans datasal och fördriver tiden, eftersom jag har hål före provförberendande hälsokunskap. Efter hälsokunskapen är det möte med grannskolans elevkårsstyrelse på agendan, vi ska planera klart vår gemensamma skidresa. Förhoppningvis borde det gå ganska snabbt, med tanke på att vi har gjort ganska bra förhandsarbete i alla fall från vår sida.

Imorgon bär det av till EYP. Och jösses, tiden har gått fort, jag tycker det var alldeles just vi fick veta att vi kommit vidare från sessionen i Esbo..!
EYP, European Youth Parliament, går ut på att en massa ungdomar från olika länder träffas under en session på i dethär fallet fyra dagar, för att diskutera fram lösningar på olika problem. Sedan presenterar man sina lösningar och debatterar dem. Till vår session i Tammerfors väntas 200 ungdomar från 15 olika länder. Vi kommer ha SÅ kul!! Dock kan man vänta sig sömnbrist och enformig mat, men det är hundraprocentigt värt det!
Nu gäller det bara att få med sig allt från kavajrock till tandborste. Men för en gångs skull ser jag fram emot att packa.

Ifall jag inte uppdaterar ännu ikväll så är jag tillbaka först på måndag, men då kommer det förhoppningsvis lite bilder och annat skoj. Ha det bra tills dess!
Arrivederci

Fyror och monsterkaniner

Anna har för första gången i sitt liv fått en fyra i ett prov. Kan du tänka dig?! Jag som alltid stolt kunnat säga att jag aldrig haft underkänt i någonting. Nu var det slut på det. Jag tröstar mig dock med att det handlar om lång matta och att åtminstone sex andra hade underkänt också, så det är ingen panik. Dessutom kan jag ju faktiskt skriva om provet.

Vi skulle just klippa klorna på våra kaniner. Den bitchigaste av våra tre fluffisar bet mig. Nu ser det ut som om jag skulle ha ett ormbett eller nånting på min hand - tack sa man. Men jag förlät henne ganska fort då vi insåg att hon har någon form av böld på magen.. Ush. Nu blir det veterinärbesök för hennes del, man får bara hoppas att det inte är något allvarligt. Hon börjar ju ändå vara relativt gammal, och redan att söva ett så litet djur är en risk. Då kan jag ju i och för sig inte påstå att snuffis särskilt e liten, det skulle vara att ljuga. Men om man ignorerar faktumet att det är dvärgvädur det handlar om, och jämför med typ en hund - då kan man säga att hon är liten.
Det är egentligen ganska lustigt hur man kan vara orolig för något som bara skapar problem. Jag menar, Snuffis är ingen snäll liten famnkanin precis (namnet till trots). Nä - Snuffis biter och fräser då man inte gör som hon vill, vilket enligt henne är väldigt ofta. När hon var bara några månader gammal och brorsan höll henne i famnen passade hon på att bita sig fast i hans arm, sådär för skojs skull bara. Och då menar jag verkligen fast, för hon hängde tappert kvar när han skrikande skakade på armen för att få bort henne. Han har ett ärr där fortfarande.
Alla älskar Snuffis. Vi får se hur det går med henne, men jag hoppas nog trots allt att hon blir bra.

Nej, nu måstejag ta mig i kragen och börja läsa på morgondagens hissaprov. Eller kanske packa lite till EYP, om jag får inspiration.
Arivederci

Nio och en halv timme sömn

Efttersom jag inte har något prov idag har jag förmånen att få börja skolan först klockan halv tolv. Vilket innebar att jag fick sova till 9. Hur underbart är int det? I och för sig skulle det kanske varit ännu underbarare ifall inte mina kära bröder skulle passat på att fightas för allt var dom är värda (vilket inkluderar mycket ljud). Dessutom har lillebror 1 tagit för vana att gå omkring och sjunga för sig själv. Detta brukar oftast sluta i att han efter ca 20 sekunder skriker låten för full hals, till resten av familjens förtjusning. (Behöver jag nämna att det är ännu roligare när man sover?) Men det är väl smällar man får ta som storasyster.

När jag sen traskat iväg till skolan är programmet hissa förberedande lektion, matta utgivning och sen gamlas dans träning. Jag måste erkänna att jag för första gången i mitt liv helt på riktigt är rädd att jag har skrivit underkänd i ett prov. Gulp. Men nåja, med tanke på att det är lång matta det handlar om är det väl kanske inte så farligt, och dessutom får jag skylla mig själv när jag inte läste mer.

Nu frukost, dush och promenad till skolan.
Arrivederci

Halvstress och bloggfantasier

Jag har länge gått omkring och funderat på om jag borde skaffa en blogg. Jag saknar känslan av att vilja berätta för världen vad som händer. I en svag stund hos min goda vän Milla passade jag därför på att igen skapa en sida där jag kan vika ut mitt liv för omvärlden. Härligt!(?) Vli får se vad det blir av det hela.
Och vadå Ytterligare en yllesocka?
Det är helt enkelt en anspelning på att jag ytterligare en gång skapat ett internetaccount med mitt klassiska namn; yllesocka. Och varför yllesocka? God knows.

Och sedan till stressdelen. Om 45 minuter bör jag infinna mig i en annan stasdel för att sy klart min gamlas dans-klänning. Fint så, men problemet är att jag inte har gjort de förberedelserjag borde ha gjort under veckan. Eller ätit mat heller för den delen. Suck. Jag hoppas verkligen att jag får klänningen klar denhär gången, har varken tid eller pengar att spendera på det mera. Suck.

Nåväl, nu ska jag slänga i mig lite nygräddade franskisar och nuggetar, förhoppningsvis ses vi igen inom kort.
Arrivederci