Sekreterare

http://community.livejournal.com/vintage_ads/245339.html

Så då var det bestämt och genomröstat. Jag kommer fungera som sekreterare för de logopedistuderandenas ämnesförening, Vocalis, under verksamhetsåret 2012. Jehuu!

Ett kått marsvin

Jag bestämde mig för att ge den allmänna språkvetenskapen en ny chans efter att ha skippat den en vecka i protest mot det oförtåeliga innehållet. Det visade sig att det var ett helt bra beslut, dels för att dagens föreläsning gav mig stor klarhet i vad mitt kompendium egentligen handlar om, och för att det faktiskt var bättre. Kan ni tänka er - föreläsaren log till och med!
Vi hade en del intressanta diskussioner. Har ni till exempel tänkt på att orden lat och kåt inte går att böja i neutrum? Följaktligen kan bara saker som är en vara kåta och lata, man kan ju inte säga ett kått marsvin eller ett latt barn. Snacka om en stor brist i svenska språket - liksom.

Bild från http://d4mnthing.tumblr.com/

Om man får säga det själv tycker jag min bild var ganska fyndig, mhah. 

Loppisfynd och tentläsningsmellanmål

Imorgon är det dags för ännu en tent, Öron-, näsa-, halssjukdomar. Vi har i vanlig ordning delat upp kapitlen och skrivit sammanfattningar för att minska arbetsbördan lite, och dessa försöker jag nu pränta in. Just nu är jag ungefär vid hälften, och tänkte unna mig en paus för slösurfande och lite mat. 

På bilden ser ni mitt gourmetmellanmål: glögg, gurka och kaviarknäckebrödsmörgåsar. Kanske inte den bästa kombinationen, men ack så gott ändå.
Under den konstigt kombinerade maten kan ni se ett av mina fynd från gårdagens mini-loppisrunda. Egentligen sökte jag efter en klänning, vilket jag inte hittade, men jag passade på att uppdatera mitt husgerådslager istället. För 2,70€ är den romantiska brickan på bilden, en glasburk som så småningom ska innehålla makaroner och två alldeles normala grytunderlägg mina. Inte så tokigt. 

Hysteri

Vi har just avklarat ännu en Desperate Housewives-kväll hemma hos Emilia. Det börjar bli lite av en tradition att varje måndag bänka sig i soffan, dricka lite te och gå igenom det senaste skvallret. Denna gång var en av de mer hysteriska, med inslag som att ligga på golvet och vrida sig av skratt och utvärdera diverse killar som upphittats under helgens firanden. Samt en debatt om huruvida det heter symtom eller symptom.
Jag tror jag lämnar referatet av kvällen här för att vi inte ska verka allt för konstiga, och återgår till vad vi officiellt kallar tentläsning. Adios.

Ishockey

Jag och Kaisa firade söndag med att gå till Kuppis ishall och titta på ishockeymatch. Vi höll på blåsa bort på vägen dit, och när vi väl hittade rätt hall kom vi först inte in för att dörrarna var låsta, men sedan kunde vi pusta ut och sätta oss på läktarna tillsammans med resten av publiken. Jag kan inte precis påstå att jag är en van matchbesökare, de facto var detta faktiskt första gången jag såg ishockey live, men det var riktigt underhållande. Det krävs ju inte precis så mycket förhandskunskap för att hänga med, man kunde bara luta sig tillbaka och höra de finska svordomarna flyga över isen.

Hur kom det då sig att vi över huvud taget hamnade där?
Jo, egentligen var vi där i egenskap av fanclub. Vår kära vän Thomas spelade i hemmalaget, så vi tänkte passa på att komma och heja lite. Ni kan se honom som nummer 25 på den nedre bilden. (Tyvärr tog mitt kamerabatteri slut efter typ fem bilder, så de är ganska suddiga...)

Hur som helst så hade jag riktigt roligt, så kanske det blir fler besök i ishallen i framtiden. Att titta på andra som anstränger sig är ett ganska effektivt sätt att kunna känna sig sportig utan att behöva slänga på sig träningskläderna själv.

Och ja förresten, Thomas lag vann med 4-0.

Anna - restaurangkritikern

Min söta mamma tyckte inte det passade sig att jag skulle äta makaroner till lillajul, så hon bjöd min på middag på distans. Jag hamnade på den asiatiska restaurangen mellan Åbo stadsbibliotek och Sokos-korsningen, och beställde vårrullar till förrät och stekta nudlar med räkor och ägg till varmrätt. Själva utrymmet saknade tack och lov alla plastiga dekorationer som kinarestauranger brukar kännetecknas av, det var snarare lite väl tomt. Servicen var lite för effektiv; servitrisen sprang omkring i rummet, och jag fick min varmrätt före jag hann äta upp varmrätten. Nå, åtminstone behövde jag inte vänta onödigt länge. Varmrättens uppsättning kanske inte var den bästa (se bilden), men åtminstone var det en ordentlig portion. Jag tror inte jag fick i mig ens hälften. Smaken var kanske inte heller kulinaristens våta dröm, men visst gick det fint att äta. Vårrullarna var dock riktigt goda. Hela kalaset kostade (min mamma) typ 12,60. 

Summa sumarum tror jag jag ger restaurangen 6 och en halv av tio (och jag vet, för att verka trovärdig kunde jag ju i alla fall försökt komma ihåg namnet på stället, men ni får ursäkta). Nämnas kan att alla andras portioner såg aningen bättre ut än min.

Tack för maten, mamsen!

Efter glöggen

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det är bra eller dåligt att det är så fint väder ute idag. Å ena sidan är det betydligt trevligare att vakna med solsken rakt in genom mitt fönster på åttonde våningen än till regn och rusk. Å andra sidan får det mig att känna mig som en riktig latmask som inte orkar ens släpa mig ut fast det är så fint väder. Studielivet gör det inte lätt för en.
Trots gårdagens inställda glöggrunda hade jag en riktigt bra kväll. Jag och Kaisa började med att baka paj (som blev ganska lik pizza i slutändan) och sy fast några halarmärken. Nu har jag mitt namn förevigat på mitt högra lår. Då vi gått igenom och utvärderat den senaste tidens händelser i detalj bar det av hem till en annan franskastuderande och efter det till Biskopsgatan där det officiellt inte hände någonting. Till min glädje hade i alla fall ett par hundra studerande tagit sig dit, och stämningen var riktigt trevlig. Så länge jag var där var det endast Securitas vakande öga som observerade varje steg vi tog, polisen infann sig inte. Vilket väl är ett bra tecken - studenter kan göra annat än råsupa och härja på allmänna platser. Resten av kvällen hände inget av allmänt intresse, men det var också helt trevligt.
Hem kom jag på tok för sent, de flesta andra som var uppe då var uppenbarligen på väg på jobb eller dylikt. Men vad gör väl det, förutom BD och Florakörens adventskonsert har jag absolut inga vettiga planer för idag.

Ska vi dricka glögg?

Åbo Akademis traditionella glöggrunda ordnas inte i år. Detta var budskapet som kårstyrelsen meddelade alla förväntansfulla, glöggtörstiga studerande i måndags. Det har varit veckans samtalsämne, och facebook kryllar av grupper angående detta. Den stora frågan är alltså: Vad ska vi göra istället? Ska vi trotsa kårstyrelsens uppmaning och prompt dricka vår egen glögg på Biskopsgatan? Ska vi festa på samma nattklubb som alla andra veckor? Ska vi ordna en massa hemmafester? Sällan har man hört såhär mycket diskussion om en enda fredag.
Personligen tror jag att många kommer gå en sväng via Biskopsgatan. På facebook uppmanas alla tända ett ljus, det skulle kunna bli ganska effektfullt. Jag passade på att köpa ett gravljus på Lidl, utifall att jag vågar trotsa den begynnande höststormen. Jag väntar med spänning på hur kvällen ska sluta.

Det är storleken som räknas

Igår blev jag lite lycklig. Jag såg att en av de små skumma telefonaffärerna nedanför mig hade alla stora datorväskor på special - 29€. Dessutom just en sån som jag tittat på i Ekenäs, men där kostade den typ 60. I morse före skolan gick jag dit för att inhandla en dylik. Jag tyckte visserligen den såg ganska smal ut, men eftersom lappen sade >16" och min dator mäter 15,6" valde jag att tro på det och göra mitt kap.
Det borde jag inte ha gjort.
Några timmar senare när jag kom hem visade det sig att datorn där denna text trollats fram inte på några vänster ryms in i väskan.

Så vad gör jag nu? Ett alternativ som för tillfället låter ganska bra är att använda den som skolväska. Remmen på min nuvarande skolväska sade nämligen upp sitt kontrakt som stressboll  idag och gick sönder. Men jag behöver fortfarande en dataväska... Suck.

Vad säger han?

Jag måste säga att jag inte tycker om känslan av att inte förstå. Ändå var det just den känslan som genomsyrade precis hela  lektionen i allmän språkvetenskap som vi nyss avslutade. Jag kunde lika gärna ha läst en bok i kärnfysik och förstått lika mycket.
Problemet är kanske det att vår lärare kan alldeles för mycket för att dra en grundkurs. Att han mumlar framme i ett stort auditorium och började kursen med att berätta att han gör det bara för att de inte hittade någon annan gör inte saken bättre. Tillåt mig citera en mening som vi fick höra idag:

Det här kanske låter svårt och abstrakt, och det är det också!

Muntert. Nå, vi får hoppas på en plötslig förståelse när jag läser kursmaterialet istället. För, ser ni, tenten har inget med lektionerna att göra, den baserar sig bara på materialet. Det kanske var därför han blåvägrade att ge oss sina slides.

 

Twilight och lobotomi

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om att jag hellre skulle bli lobotomerad än att tvingas se på den nya Twilight filmen. De facto ska jag istället avslöja att det bor en liten Twilight nörd i mig också. Jag läste böckerna långt innan hela hypen började och blev absolut fast i det. Därför hör det också till att man ser filmerna, oberoende av hur dålig kritikerna tycker att Kristen Stewarts mimik är. Så det så.
Jag fick en plötslig impuls att gå och titta på Breaking Dawn just idag, och till min förtjusning kostar det bara 6,80€ att gå på dagsföreställningar på Finnkino. (Rekommenderas varmt, man fick dessutom sitta nästan var man ville.) Synd nog krockade bion med föreläsningen i allmän språkvetenskap, men sånt får man väl leva med. Heh (det var ju inte obligatorisk närvaro).

Så – vad är min dom? Det var kanske inte filmhistoriens höjdpunkt, men alldeles tillräckligt bra om man redan känner till storyn och vågar medge att man tycker om muskliga varulvskillar.

Angående lobotomin så konstaterade jag bara att det märks att kursböckerna vi läser här är ämnade för universitetsstudier. Glöm tecknade illustrationer om hjärnans uppbyggnad, här kör vi på avkapade människohjärnor där man ser hålen lobotomin orsakade. Uppfriskande!
Hittade en liten dokumentär om lobotomi och dess starke man: Walter Freeman, ifall någon är intresserad. Inte så hemskt mysigt kanske. 

Nu tillbaka till neuropsykologiböckerna, sedan till Emilia för att jobba lite på mitt begynnande Desperate Housewives beroende.