Twilight och lobotomi

Nej, jag tänker inte skriva ett inlägg om att jag hellre skulle bli lobotomerad än att tvingas se på den nya Twilight filmen. De facto ska jag istället avslöja att det bor en liten Twilight nörd i mig också. Jag läste böckerna långt innan hela hypen började och blev absolut fast i det. Därför hör det också till att man ser filmerna, oberoende av hur dålig kritikerna tycker att Kristen Stewarts mimik är. Så det så.
Jag fick en plötslig impuls att gå och titta på Breaking Dawn just idag, och till min förtjusning kostar det bara 6,80€ att gå på dagsföreställningar på Finnkino. (Rekommenderas varmt, man fick dessutom sitta nästan var man ville.) Synd nog krockade bion med föreläsningen i allmän språkvetenskap, men sånt får man väl leva med. Heh (det var ju inte obligatorisk närvaro).

Så – vad är min dom? Det var kanske inte filmhistoriens höjdpunkt, men alldeles tillräckligt bra om man redan känner till storyn och vågar medge att man tycker om muskliga varulvskillar.

Angående lobotomin så konstaterade jag bara att det märks att kursböckerna vi läser här är ämnade för universitetsstudier. Glöm tecknade illustrationer om hjärnans uppbyggnad, här kör vi på avkapade människohjärnor där man ser hålen lobotomin orsakade. Uppfriskande!
Hittade en liten dokumentär om lobotomi och dess starke man: Walter Freeman, ifall någon är intresserad. Inte så hemskt mysigt kanske. 

Nu tillbaka till neuropsykologiböckerna, sedan till Emilia för att jobba lite på mitt begynnande Desperate Housewives beroende.