"Det kittlar sadar lustigt..." - Report 7

Det ar fredag, atta dagar kvar av var resa och jag och Pudel befinner oss i Birmingham. Var vistelse har har varit sadar trog som bara en dagen efter-dag kan vara, men whatever, man ar ung (och i Liverpool) ganska fa ganger i sitt liv.
Liverpools nattliv pa en torsdag var helt okej. Vi borjade det hela med beatles-touren jag berattade om tidigare. Den pretty much sog eftersom den egentliga dragaren var i USA och vi istalle fick lyssna pa en osaker fransyska som berattade lite om The Beatles och mycket om hur lite hon egentligen vet om The Beatles. Joy. Efter det borjade projektet att hitta en hyfsad nattklubb. Till skillnad fran nar man soker Tescon kan man inte kolla efter plastkassar precis, man hamnar snarare ga forbi alla man hittar (vilket ar manga), kolla in genom fonstret, lyssna pa musiken och sedan avgora om man vill ga in eller inte. (Eventuellt kan man ga in ocksa fast det inte ser sa bra ut (eller om inkastaren ar charmig), dricka sin gratis shot och sen smita ut i jakten pa ett battre stalle.) Efter att ha promenerat runt halva stan hamnade vi till sist pa ett stalle med namnet "The Office". Forutom att nagon borde ha stoppat mikrofonen i halsen pa DJ:en for att fa honom att halla kaften och inte prata fem minuter fore varje lat sa var det riktigt okej. Nar dom spelade "We no speak americano" for andra gangen och det bara var killen som dansade robotdansen pa dangolvet bestamde vi oss dock for att kolla in omgivningen lite. 50 meter bort traskade vi in pa Lloyd's bar och bestallde en pitcher (=saftkanna) med "Fuzzy navel". Pitchers serveras pa nastan alla barer har, och mojligheten att i praktiken fa tre-fyra cocktails for i detta fall fem pund ar ganska tilltalande. Observera att vi delade pa denna. The Fuzzy Navel var dessutom riktigt god, sa vi passde pa att shanghaja receptet. Here it comes:

• 2x25 ml Smirnoff Lime
• 2x25 ml Archers peach Schnapps
• Orange Juice
• Lemonade (d.v.s. Sprite el.dyl.)

Eftersom den krogen tyckte att 2 var en passlig tidpunkt for gasterna att ga hem traskade vi tillbaka till var van Kontoret. Dom spelade We no speak americano. (Inklusive Lloyd's var detta fjarde gangen vi horde den laten den kvallen. Den ar bra, men inte sa bra, people..!) Som de inbitna dansgolvsbesokare vi ar dansade vi snallt denna gang ocksa. Och nagra latar till.
Ratt vad det var kommer det en kille och rycker tag i Pudels halsband. Jag gor mig beredd att visa mina medfodda karatekunskaper at den tolpen, och kollar in var pa hans nasa det vore sannolikt att det tar mest ont. Jag fick tragiskt nog ingen anvandning for dessa skills. Han var snygg. Och han sa att Pudels halsband var "Awesome!". Och han hade backpackat i Finland. Look what we got there! (Daremot borde jag allvarligt ha anvant karatekunskaperna pa killen som da borjade dansa pa tok for nara min hoft, men Pudels euforiska min tog all min uppmarksamhet.)
Nar vi ca en halv timme senare traskade hem till hostelet pa de rosa moln som plotsligt hade lagt sig over hela Liverpool fick jag veta att den-sota-killen-som-tyckte-att-hennes-halsband-var-fint apparently hade skaggstubb. Men ingen panik, folks, ser ni - Det bara kittlar sa dar lustigt. Nu vet vi det.

Forstar ni nu varfor Birmingham har kants lite trogt? Eller ja - jag klarade mig utan en timmes somn nar vi kom till hostelet, men i alla fall. Nu ska vi sova lite till.

Cheers och gonatt.


PS. Pudel har lamnat in ett besvar mot meningen angaende hennes euforiska min (samt ungefar hela resten av inlagget) men jag lamnar det at er att tolka hela historien enligt eget onskemal.  DS.