En dag i Lojos urskogar

Klockan halv 8 steg jag upp för att göra mig i ordning för dagens hjälpledarfortbildning i Lojo. Efter att i misstag ha ringt och väckt Nico ( - jag är hemskt ledsen) fick jag tag på Pudel och fick skjuts på köpet. På busstationen hade fyra ensamma själar utav elva (eller hur många vi nu egentligen skulle vara) infunnit sig. Dessa var förutom mig själv Mico, Pudel och Osku. Vi hoppade på bussen som körde via Karis och sen mot Lojo.
Bussresan dit tog lite över en timme, och jag har starka misstankar att vi var borttappade i något skede. Ifall så var fallet så störde det i alla fall inte mig eftersom jag sov en bra bit av vägen, tills Pudel passade på att plötsligt väcka mig för att börja diskutera is på sjöarna. Några sandvägar senare var vi framme på lägergården där fortbildningen skulle äga rum.
Till Micos lycka inleddes det hela med kaffe och morgonmål, sedan började den första "föreläsningen". Jag ska inte tvinga er att läsa vad den handlade om, men däremot ta dagens citat därifrån.

"När det går åt fanders, då ska du stretcha!" - Hangös ungdomsarbetsledare Ebba

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad hon menade, men det var fina ord. Jag hamnade i en grupp bestående av Pudel, mig, en trotsig pojobo och en blyg sjundeåtjej. Båda, och särskilt tjejen, visade sig slutligen vara riktigt trevliga typer, men mitt och Pudels samarbete tog ganska lätt över hand. Visserligen blev både vår vandring/spårning och vår dramatisering riktigt bra, men det var ändå mest jag och Pudel som planerade.
Vi kom till konklusionen att det inte var ett så lyckat koncept att blanda både blivande och mer rutinerade ledare på samma skolning, eftersom såväl den mentala som den hjälpledarmässiga nivån varierade massor. Detta resulterade i att nästan all info som gavs inte var särskilt ny för oss, det kändes som om det var samma sak som man hört på samtliga skolningar man sprungit på genom åren. (Gosh, det där får mig att låta så gammal, men jag antar att det bara är ett faktum att två år har enorm betydelse i det här fallet.)
På bussresan hem blev Pudels principer ifrågasatta ytterligare en gång, nu av Osku. Hon ställdes inför följande scenario: Om du ser en hund med en flaggstång över dig, vad gör du då? Vi kom fram till att oddsen för att en dylik händelse skulle inträffa är ganska dåliga, men det kan ju vara bra att reflektera över saken, så man vet ifall man skulle bli utsatt för det.
Sist men inte minst vill jag lära er ett bra ord, bonan. Ifall du mot all förmodan skulle vara obekant med detta ord, så betyder det en wannabe banan. Så det så.

Arrivederci
P.S: Pudel skulle ha räddat hunden