Ny säng, känsla av nytt rum

Woppikayeeah, min nya säng har landat i mitt rum. Jag måste nog säga att det ser helt annorlunda ut nu än vad det gjorde tidigare. Min högsäng i metall kombinerat med den mörkgråa skrivbordsskivan gjorde rummet mörkare än man skulle tro. Nu har jag då i och för sig en massa tomt väggutrymme att fylla, men med lite foton i alla glasramar jag har bortgömda i mitt rum ska det väl inte vara något problem.
Otroligt nog var det faktiskt inget större problem att få alltihop hopskruvat. Det kan antingen ha och göra med att det fanns fem delar plus skruvar, eller att jag fick hjälp av min underbara handyman Milla. Hur som helst så  fick vi ganska fort ihop allting, med undantag för ett ben som trilskades lite. M.h.a. en hammare fixade sig det dock också, och om det håller får vi väl se om ett år eller två när man har hunnit hoppa lite i sängen.
Efter att ha skruvat klart åt vi tortellinis (eller, tja, Milla åt ketchup) och sen styrde vi kosan mot singstarmikrofonerna. Vi skrattade oss igenom hela Dinsey-skivan och kom fram till att den innehåller en hel den du-ba-dubi-du-zi-du-ande (seriöst - försök sjunga kung Luis sång från djungelboken utan att börja fnissa åt det hela). När vi tröttnat på det gick vi över till the 80s där Milla konstaterade att hon är dålig på svenska låtar. Hur kan hon ha missat Vem ska jag tro på av Thomas Di Leva? I och för sig tror jag att jag skulle vara en lyckligare människa utan den musikupplevelsen, men i alla fall.

Nu ska jag ut och traska i vårvädret, innan mamma blir ännu mer otålig.
Arrivederci