Supercalifragelisticexphialidocious?

Det är söndag, och ganska tråkigt väder ute. Ändå är jag glad att jag lever, att jag får se ännu en dag av mitt liv. Igår höll det nämligen på gå riktigt, riktigt illa.
Okej, nu ska jag sluta vara dramatisk och istället berätta vad som egentligen hände.
Jag och Pudel var hos Chrisse för att äntligen genomföra vår länge planerade nostalgikväll. På programmet stod Mary Poppins (eftersom Pudel konstigt nog hade missat denna essentiella del av sin barndom). Chrisse hade försett oss med limsa och lite snacks, och vi satte igång filmen. Någonstans lite på en timme in i filmen skulle jag, helt oskyldigt, ta en klunk Sprite Zero. Det var där allt började.
Chrisse passade på att säga något tämligen roligt just då och de flesta av er vet säkert hur det kan gå om man skrattar och dricker samtidigt; man börjar hosta. Eftersom det inte var första gången detta hände mig försökte jag undvika större skador genom att signalera till C att han skulle hålla tyst, men nej. Hans försök att få mig att skratta lyckades mycket väl (främst för att de var så fåniga) och jag fick därav en massa limsa i halsen. Problemet var bara att jag inte ens började hosta, jag fick helt enkelt ingen luft. För er som inte upplevt det kan jag berätta att den känslan inte är sådär hemskt behaglig. Turligt nog tog Chrisse denna gång mina signaler på lite större allvar, och några ordentliga dunk i ryggen senare kunde jag andas igen.
Förstå mig inte fel nu, jag försöker inte anklaga Chrisse för att försöka ta livet av mig. Dock var det ju mer eller mindre hans fel, så jag hämnades genom att spotta ut en del av Spriten (läs: [spraitten]) i hans soffa.
Vad som hände sen var kanske lite udda. När de värsta hostattackerna gått över började jag nämligen skratta. När jag säger skratta menar jag nu inte bara le och föra ett skrattande ljud en liten stund - utan skratta hysteriskt och länge. Länge innebär i det här fallet åtminstone en kvart. Hysteriskt innebär ett konstigt high-pitch skratt som inte lät riktigt som jag, som började explosivt igen några sekunder efter att jag äntligen lyckats lugna ner mig. Jag medger; det är inte första gången jag får en dylik skrattattack, men den här tar nog i priset i de flesta av mina kategorier. Kanske t.o.m. i alla.
Nåväl, åtminstone fick vi alla tre vår dagliga (eller kanske månatliga?) dos av magmuskelträning, eftersom det bevisligen inte är så lätt att hålla minen när ens kompis skrattar hysteriskt oavbrutet i en kvart. De försökte nog, tro mig, men Pudels dämpade fnissanden utlöste en ny attack snarare än fick mig lugnare.

Nåja, det viktigaste är väl att alla överlevde, och jag kan ju knappast påstå att jag inte hade roligt.

På något sätt kändes följande bit av filmen väldigt träffande när vi väl kom så långt. Det är knappast så svårt att förstå varför.

Angående filmen kunde jag konstatera att den var lika bra som när jag såg den senast, vilket var för X antal år sedan. Om nån annan än Pudel mot förmodan har missat Disney's mästerverk från 1964 så rekommenderar jag starkt att ni ser den. Ni kan få låna den av mig nu när jag har den på DVD. Det tog mig flera timmar att rota igenom alla Jumbos butikers filmhyllor, men det var det värt.

Supercalifragelisticexphialidocious och Arrivederci