Slöhetsfaktor: hög

Jag och Milla har hittat på en ny förkortning, jfssrrotfl.

På något sätt är det en ganska beskrivande term för denhär kvällen. Det hela började när någon vid kvällsmålsbordet fick den brillianta idén att stoppa upp vindrovur under överläppen. Millas läpp visade sig vara på tok för otöjbar för detta konststycke, vilket resuterade i diverse omkringrullande vidruvor och hysteriskt gapskratt. Med det vara bara början. Under kvällens gång har vi bl.a. fått se Milla Bin Laden och piprensar-armar á la Anna, samt fått det deliciösa erbjudandet sug min hatt - nej tack.

Och förkortningen, ja. Den står för just for some strange reason rolling on the floor laughing.

I skrivande stund har Milla lyckats få mitt kameraminneskort att fastna i hennes laptop. Jösses, jag undrar hur denhär kvällen ska sluta.

Det är ändå helt skönt med ett lite mer fartfyllt slut på dagen, eftersom början var ganska trög. Jag flydde hemifrån kring ettiden, hoppade på mitt fordon (sparkkälken) och styrde kosan mot min fasters hus. Det visade sig att dom inte var hemma, men eftersom det var så fint väder satte jag mig helt sonika på deras terass en liten stund (1,5h) och läste min bok. När solen gått så mycket i moln att det började bli för kallt sparkade jag till mommo (som vid det här laget inte heller var hemma) för att värma makaronilådan jag hade med mig i en gammal smörburk. Med sällskap av Lordi (en katt som gör skäl för sitt namn) läste jag lite till, och begav mig sedan mot Milla, den här gången utan sparkkälke. Promenaden till henne tog lite längre än beräknat eftersom det precis då var solnedgång och alldeles perfekt för fotografering.

Väl framme hos Milla tog det inte länge innan slöheten tog vid, och den storyn har jag ju ren berättat. Nu tror jag vi ska försöka oss på att titta på film, Bee Movie närmare bestämt.

Arrivederci